Well, nu är jag tebax här..

Rätt förbannad för tillfället, folk fattar fan så jävla trögt, och värre när inte ens mamma fattar.

Seriöst, man kan inte prata med dom, har aldrig kunnat prata ordentligt med dom..

Och pappa stack när jag var mindre och har ingen bra kontakt med honom vilket jag är väldigt ledsen över :(

Känns som att han valde bort mig..

Allafall, hatar att vara hemma hos henne, jag gick i skolan här förut, gick ut 9:an här förra året, vill inte ens minnas dom åren i mitt liv, folk tror jag överdriver..

Typ så illa kan det inte vara, nej kanske inte men just dom åren var mer eller midre traumatiska för mig.

Man blev hotad, sexuellt trakasserad och det var våld inblandat.

Det  var en kille som tog på min rumpa och bröst fast jag sa nej och att jag inte ville, som fortsatte och som hotad som tryckte upp mig mot väggar eller slängde in mig på skoltoan, folk såg men dom gjorde inget, det gör mig förbannad.

Nej det är inte anmält men jag vill det så gärna men vem skulle jag berätta för?

Mamma? nej herregud, man fick knappt gå ut på stan själv för dom så skulle jag berätta det skulle dom låsa in mig i huset, straffa mig istället för dom.

Och då bodde jag inte i någon stor stad mer ministad eller by eller vad man ska kalla det.

Dom fattar inte varför jag inte gillar stället, där folk skriker rasistiska saker, förolämpningar.

Man känner sig ganska ensam och oförstådd, bara min pojkvän och min bästa vän har försökt förstå..

Imorgon tänker jag sätta mig på en buss kanske ett tåg och åka till pojkvännen för jag står inte ut i detta huset mer.

Dom tror dom vet allt, men nej så fel dom kan ha, dom vet inte ens hälften.

Tack och hej, skriver snart igen.

Idag har jag varit hemskt trött med ont i ryggen, så man är inte på sitt bästa humör..

Men pojkvännen har lovat mig lite massage när vi ses, längtar tills han kommer hem igen.

Tills dess får jag stå ut antar jag, längtar efter ultraljudet i april, det ska bli så skönt att få se att allt är som det ska, är lite nervös men längtar, längtar, längtar!!

Skriver väl snart igen, funderar på att ta en varm dusch :)

Okej, okej nu undrar ni säker vad denna bloggen ska handla om, well..
Detta är tänkt som en dagbok till mig mest, kan säga att livet suger hårt ibland och ibland blir det nästan för mycket...
Är trött på alla människor som tror jag inte klarar något alls..

Jag är nyss fyllda 17 och gravid, så ser mitt liv ut.

Man försöker hitta sig själv i allt detta, man försöker hit ut, tänk positivt och glömma det som varit.

Glömma hoten som man utsatts för, glömma all skit som varit innan..

Även om man har sin bästa vän där eller pojkvän, så är man riktigt ensam..

Det är som att dom inte riktigt förstår, man vaknar varje natt med mardrömmar, gråter sig till sömns ibland, man ska väl inte klaga men just nu tycker jag att jag har rätt till det, det har varit jobbigt ibland så man velat försvinna bort och ibland så har man sätt livet som om man vore en skugga av någon.

Fortsätter skriva snart igen, när tårarna slutat bränna mot min kind...